Sterling


Disc No: CDS-1016-2

Fritiof-svit (Fritiof Suite) (World premiére recording)
1. Förspel (Prelude). Maestoso 9.05
2. Ingeborgs klagan (Ingeborg's Lament). Andantino 3.40
3. Rings drapa (Ring's Ode). Andante maestoso 2.25
4. Fritiofs svärmeri (Fritiof 's Infatuation). Andante lento 3.40
5. Fritiofs färd på havet(Fritiof'sSeaJourney).Allegroagitato 9.30
Symphony No. 2 in A minor(World premiére recording)
 Moderato 11.25
 Andante 4.35
 Presto 5.25
 Allegro risoluto 7.20
Stockholm Symphony Orchestra conducted by Gustaf Sjökvist
Recorded in Studio 2 of the Swedish Broadeasting
Corporation, Stockholm, Sweden, on 11th, 16th & 17th May 1995
Elfrida Andrée föddes, i Visby och växte upp i ett välbärgat läkarhem. Hennes far Andreas Andrée var mycket originell, politiskt radikal och med ett brinnande intresse för musik som han förde vidare till sina två döttrar, Fredrika (1836-1880) och Elfrida. Fredrika skickades 14-15 år gammal till Leipzig i hopp om att hon skulle bli en framstående tonsättare. Fredrika Stenhammar blev en av Sveriges främsta operasångerskor och känd som Wagnertolkare. För den fem år yngre Elfrida Andrée var ingenting utstakat. Som 14-åring skickades hon till Stockholm för an utbilda sig, men utbildningsvägen blev krokig. 1857 var hon den första kvinna i Sverige som tog organistexamen. Fyra år senare fick hon en lagändring genomförd som innebar att kvinnor fick rätt att utöva organistyrket. Under tiden hade hon utbildat sig till telegrafist, även det ett yrke .öppet enbart för män. 1863 öppnades telegrafistyrket för kvinnor, och efter flera års hårt motstånd blev det ett mycket populärt kvinnoyrke. Drygt 20 år gammal var Elfrida Andrée en känd kvinna i Norden för sina yrkesval och för sitt politiska arbete. 1867 blev domkyrkoorganisttjänsten i Göteborg ledig och efter provspelning fick hon tjänsten i konkurrens med sju män. Hon blev därmed den enda kvinnliga domkyrkoorganisten i Europa. Efterföljare i Sverige fick hon först 120 år senare! I det politiskt radikalt liberala Göteborg stannade hon kvar till sin död 1929.
Elfrida Andrées studier i komposition var korta men framgångsrika. 1860 studerade hon för tonsättaren Ludvig Norman vid Musikaliska Akademien i Stockholm. Sommaren 1870 studerade hon instrumentation under två intensiva månader för den danske tonsättaren Niels W. Gade. Som tonsättare av symfonisk musik var hon alltså nästan självlärd. Hennes första orkesterverk tillkom redan 1859 och följdes i rask takt av två orkesterouvertyrer. 1865 fick hon en pianokvintett utgiven av Musikaliska Konstföreningen i Stockholm och denna placerade henne bland eliten bland de då radikala svenska tonsättarna. 1869 framfördes hennes första symfoni i Stockholm.
Framförandet blev ett dundrande fiasko - kopisten hade skrivit alltför många fel i stämmorna och chockerad låg Elfrida Andrée sjuk i feber flera dagar. 1871 inledde hon et samarbete med Göteborgs orkester som bestod i att hon hyrde orkestern för att spela igenom sina nya kompositioner. Verkförteckningen växte snabbt - hela hennes produktion består av ca 100 verk inom alla genrer: förutom den symfoniska musiken även sånger, pianomusik, orgelmusik, kammarmusik, en opera och flera större verk för kör, solister och orkester.
Symfoni i a-moll, som är den andra symfonin för orkester, komponerades under 1870-talets somrar. I augusti 1879 satte hon "Fine" i partituret, tre månader efter det att orkestern i Göteborg hade lagts ner. Det dröjde därför till 1893 innan Elfrida Andrée fick höra sin symfoni framföras. Konserten var en halv framgång, tonsättarinnan hindrades att gå upp på podiet och ta emot publikens jubel och publikens önskan att bissera sista satsen, såväl som deras entusiastiska applåder tystades ned av dirigenten. En liten kompensation fick hon året därpå, då symfonin fick andra pris vid en kompositionstävling i Brüssel. "Mendelssohn lever" skrev Elfrida Andrée sist i partituret till en ouvertyr komponerad 1865. Samma devis kan användas för den andra symfonin, som är komponerad i den romantiska symfoniens fyrasatsiga forn. Redan i första satsen möts man av ett Mendelssohnskt spänstigt huvudtema, tätt följt av nervöst vibrerande passager och ett smältande melodiskt sidotema, allt sammansatt till en flödande orkesterklang med långa, svepande melodilinjer. Andra satsen har en lyrisk atmosfär som i konstnärligt avseende inte står långt efter hennes manliga förebilder på kontinenten; tredje satsen - scherzot - är lekande lätt och dansant, medan den sista satsen är en bländande final.
Märkligt nog är Elfrida Andrées musik och instrumentation mycket färgstarkare än hennes lärares, Ludvig Normans och Niels W. Gades. Man kan bara spekulera i vilka resultat denna uppenbara orkesterbegåvning hade nått om hon fått studera på kontinenten, i likhet med många manliga tonsättare i hennes generation. Nu fick hon istället hämta inspiration på annat sätt, hon läste partitur och gick på de få orkesterkonserten som gavs. Sitt sinne för klang utvecklade hon sannolikt vid den stora romantiska orgeln hon hade till sitt förfogande i Göteborgs domkyrka. Elfrida Andrée var dessutom en av landets skickligaste harpister, vilket märks i flera av hennes orkesterverk. Det kan tyckas vara märkligt att en kvinnlig tonsättare i 1800-talets snålblåst så elegant instruinenterar även för blåsama. Hemligheten bakom detta är att Göta Artilleriregemente med alla sina regementsmusiker låg bara ett stenkast från domkyrkan. Hon kände väl varenda musiker, de spelade ofta i domkyrkan och gärna hennes musik.
1894 kontaktade Elfrida Andrée författarinna Selma Lagerlöf för ett operaprojekt. Kungliga teatern i Stockholm hade nämligen utlyst en tävling för att få fram en premiäropera till det nya operahusets invigning 1898. De två kvinnorna var entusiastiska för sitt hemliga projekt och hoppades, inte minst för kvinnosakens skull, att de skulle vinna tävlingen med sin Fritiofs Saga. Men operan vann "inte ett enda litet pris", som Selma Lagerlöf besviket uttryckte det och något framförande blev det inte heller, trots stora ansträngningar. 1897 blev Elfrida Andrée ledare för Arbetareinstitutets folkkonserter i Göteborg och detta gav henne unika möjligheter att åter börja arbeta med orkester. Operan Fritiof Saga omarbetades till Fritiof-svit i fem satser.
Fritiof-svit för orkester tillkom nästan 30 år efter andra symfonin. Genom sin syster, operasångerskan Fredrika Stenhammar, kom Elfrida Andrée tidigt i kontakt med Wagners musik. Redan under 1870-talet märks Wagnerinfluenser i vissa verk, och i Fritiof-svit har hon till fullo tillägnat sig det senromantiska tonspråket med avancerad harmonik och klangliga finesser. Fritiof-svit är sceniskt tänkt, och vissa partier för utan tvekan tanken till senare tiders filmmusik. Förspelet motsvarar operans ouvertyr, Ingeborgs klagan var en av de fä sopranariorna, det smekande violinsolot i Fritiofs svärmeri var ursprungligen en tenoraria, och i Fritiofsfärd på havet har Elfrida Andrée skildrat den dramatiska färden med en flödande, djärvt glänsande orkestersats.
En av höjdpunkterna i Elfrida Andrées karriär som orkesterdirigent och tonsättare var framförandet av förspelet i Fritiof-svit och symfonin vid en symfonikonsert i Dresden år 1904. De tyska tidningarna menade att konserten var en sensation. Aldrig förr hade man sett eller hört en kvinna dirigera egna orkesterverk!
Det fanns flera orsaker till att Elfrida Andrée intresserade sig för orkestern. För de tonsättare som ville få en plats bland eliten var den symfoniska produktionen av största betydelse. De stora segrarna skördades på orkesterpodiet och dessa segrar ville Elfrida Andrée uppnå. Påverkad av den engelske filosofen John Stuart Mill formulerade hon tidigt sitt motto: "Det kvinnliga släktets höjande". Hon var väl medveten om att det inte fanns några kvinnor som tonsatte symfonisk musik eller dirigerade orkester, och hon kände "grämelse" över detta. Ständigt strävade hon efter att "vinna högaktning hos herrar musici" och bryta upp alla fördomar som begränsade kvinnornas livsutrymmen. Det var dock inte bara män som misstrodde kvinnor som tonsättare av orkestermusik. Belysande är ett möte i London mellan den 41 -ånga Elfrida Andrée och 62-åriga sångerskan Jenny Lind. När Elfrida Andrée berättade att hon just komponerat en symfoni blev Jenny Lind bestört, undrade om en kvinnas hjärna verkligen räckte till detta och, om den verkligen gjorde det, borde det då inte sättas gränser för vad en kvinna fick lov att göra! Elfrida Andrée rusade upp och höll ett flammande tal om kvinnors rätt att få syssla med det "vartill de hade håg, lust och kärlek" och slutade med att spela på flygeln direkt ur partituret till symfonien i a-moll för den förbluffade sångerskan. Interessant nog är det fortfarande idag, 100 år senare, högst ovanligt med såväl kvinnliga symfonitonsättare som orkesterdirigenter och några framstående positioner inom musiklivet har kvinnor inte heller idag - sångerskeyrket undantaget, nu som då! Elfrida Andrées kamp för "det kvinnliga släktets höjande" är därför fortfarande mycket aktuell!
"Om du kunde ana det ideala sken, i hvilket orkestern står för min syn! Den är en tolk för själens underbara svallningar", skrev hon redan på 1870talet i ett brev till sin syster. Framför orkestern var hon lycklig. En dagboksanteckning från 1870-talet återkom hon till med jämna mellanrum:
"orchestem, se der målet!
@ Eva Öhrström 1995
Toccata, 1999 Webmaster